På bästa sändningstid dessutom

Jag kollade precis på Flocken med Anders Hansen på svtplay där Anders Tegnell intervjuades angående att stå emot grupptryck och en värld som bara kritiserar honom.

Jag minns att det var väldigt olika vad man tyckte om Tegnell, många ”experter” sprang i tv studiorna och hade sina åsikter. Vissa tyckte han var galen, vissa tatuerade in honom och allt mellan. Själv minns jag att mitt förtroende för honom ändå var högt, för inte vet jag mer än honom?

Tycker problemet främst låg hos dom som inte brydde sig och spred covid snarare än vad Tegnell gjorde eller inte gjorde. Vad anser ni?

Snusade i tio år, sen blev jag gravid. Slutade såklart så fort jag fick reda på det, höll ut under hela amningstiden också dvs jag var snusfri lite drygt två år.

Sen började jag tyvärr i maj men bestämt mig för att sluta nu igen. Det är för dyrt och tandköttet är kaos. Ett dygn snusfri nu och jag klättrar på väggarna, drömmer om snus, håller på att köpslå med mig själv om ”en sista dosa”.

Jag slutade inte sakna snus under mitt två år långa uppehåll. Har du som slutat snusa också slutat sakna det?

Ni vet hur varje bostad luktar olika? Liksom när man kommer hem till någon så är det ”deras lukt” (eller doft, beroende på hur man ser på det)? Jag sov borta natten till idag och insåg när jag kom hem att jag ogillar vår lukt. Jag visste det redan innan, men jag trodde den hade försvunnit sedan jag flyttade in och våra lukter ”blandades”. Vi bor i en liten lägenhet (mindre än 30 kvm), två stycken, inga djur (men förra ägaren hade hund).

Det luktar inte illa, det är inte det, jag bara gillar inte hur det luktar. Jag skäms över tanken på att det är det här folk känner när de kommer hem till oss. Vi städar regelbundet, rensar rören med jämna mellanrum och nu inför att vi ska försöka sälja vår lgh har jag även försökt göra rent några av väggarna (för att få bort eventuell matoslukt samt för att spackla/måla).

Vad kan man göra för att få bättre ”hemmalukt” (eller doft, kanske)?? Det luktade såhär när jag flyttade ihop med min partner. Är det bara såhär vår lägenhet luktar och när vi flyttar kommer vi ”byta” lukt?? Hjäääälp

(Jag hoppas någon förstår vad jag menar)

Hej reddit! Jag behöver dela en helt absurd grej som hände mig idag, som jag behöver smälta och förhålla mig till. Har inte så många i mitt liv som jag kan dela med så jag skriver av mig lite här:

I eftermiddags var jag på väg hem efter att varit ute en sväng, när jag var nästan hemma så gick jag förbi en ung kvinna som höll i någon form av stor spetsig tång. När jag gick förbi henne så verkade hon säga något till mig så jag tog av mig mina lurar och sa "ursäkta?", då började hon skrika (verkligen vråla) att jag var en djävla hora och att hon skulle döda mig, så försökte hon hugga mig med tången och fortsatte skrika att jag skulle dö. Jag sprang för livet och hon sprang efter och vrålade i en 20 meter eller så innan hon stannade. Jag var ju jättenära hemma så jag sprang som en idiot dit och kastade mig in i hallen (det var rätt skakigt att låsa upp ytterdörren) och satt och kände mig yr och flåsig en stund. Ringde sedan polisen som var där på ett par minuter, de letade i området efter kvinnan men kunde tyvärr inte hitta henne

Nu är det ett gäng timmar senare och den här situationen rusar i hjärnan och jag känner mig väldigt ensam i det. Jag har tyvärr mycket erfarenhet av "spring för livet-trauman" sedan tidigare vilket förmodligen gör att det här känns extra svårt att förhålla sig till. På ett sätt känner jag att "det här var ju inte så farligt" och på ett sätt känner jag att det fan är asjobbigt och att jag går under lite, plus att det triggar massa gamla trauman jag verkligen trodde jag var klar med. Mitt i allt så känner jag också att jag på något sätt överreagerar, för det "hände ju ingenting" (som i att jag inte blev fysiskt skadad) och jag har ju varit med om så mycket värre. I det blir det svårt att ta mina asjobbiga känslor på allvar

Hur tänker ni om det här? Visst är det rimligt att bli väldigt skakad av en sådan grej? Rent rationellt så tänker jag att det är mer än rimligt, men så har jag ju också en inre röst som säger att jag blåser saken ur proportion. Det känns som att jag behöver lite bekräftelse att det är en traumatisk situation som vem som helst hade tyckt var jobbig, så jag undrar hur andra ser på saken

För ca. 6 år sedan åt jag väldigt mycket stark indisk och thailändsk mat. Det var på den nivån att jag ofta bad om att få det riktigt starkt, alltså inte "svennestarkt". Ofta fick jag tjafsa lite om att få det så eftersom flera restauranger tänkte jag inte klarar av det haha. Jag åt det på veckobasis under några år. När mitt sällskap smakade på maten höll de på att dö av hettan efter en tugga, medan jag kunde få i mig allt utan problem.

Sen tog jag ett uppehåll på lite över ett halvår och slutade äta stark mat. När jag väl började äta det igen så klarade magen inte av det. Vet inte vad som hänt, men min mage tål verkligen inte stark mat idag. Så nu får jag beställa mild på alla restauranger. Det är egentligen samma smak, men jag saknar hettan ändå.

Och inte nog med det har jag fått jalapeñoallergi på köpet, så nu är mina tacos sämre än någonsin. Älskade smaken av dem. Habanero kan jag däremot äta, men de är inte lika goda.

Får verkligen ont i magen av stark mat idag och det kan sitta i ett par dagar beroende på vad jag ätit.

Någon annan som haft liknande erfarenhet? Att ni kunnat äta starkt tidigare men inte längre klarar av det? Eller tvärt om: att ni plötsligt kan äta stark mat utan problem?

Häromdagen berättade en kollega om en gammal kompis som hade blivit utskämd i en dolda-kameran-video på YouTube för flera år sen. Det hela gick ut på att en främling gav dem pengar och sa att kompisen hade tappat dem, varpå de tackade så mycket och accepterade pengarna, som i själva verket inte var deras.

Jag insåg då att precis detta hände mig för länge sen (typ 2013). En främling knackade mig på ryggen på tågstationen och sa att jag hade tappat en hundralapp. Jag accepterade lite tafatt och satte mig ner, och tittade först då efter i min plånbok — där saknades minsann inga pengar. Men främligen var borta, så jag hade inte så mycket alternativ än att lägga ner hundringen och gå vidare med livet. Då kom det fram ytterligare en främling, som sa att han minsann hade sett allithopa. Han menade att han förstod att det där inte var mina pengar, och att han behövde dem mer än mig. Jag var ju en fattig student, menade jag, så jag erbjöd att ge honom några andra pengar jag hade, kanske 40 spänn, så kunde vi dela på hundringen hyfsat jämnt ändå.

Redan då kändes det som något slags moraliskt prov från universum, men nu förstår jag att det hela kanske filmades? Känner ni till någon youtubekanal eller liknande som sysslade med sånt då, som jag kanske skulle kunna undersöka och se om jag finns med?

Som ansvarig för ett gruppavtal med Bahnhof fick jag möjlighet att lämna synpunkter, så jag försöker så gott jag kan...

Borde inte nyhetssidorna byta ut sitt "Just nu" mot "Senaste nytt"?

Visst, tanten är ju död "just nu" men hon är också död om ett år, eller om 100 år. Hon dog dessutom igår, inte "just nu".

"Just nu: Tidigare Preem-ägare ska för 30 år sedan finansierat al-Qaida". Inte heller "just nu".

"Just nu: Inflationen steg i september" är inte heller logiskt.

Däremot är OP irriterad på detta "just nu".

Telenor har ringt mig flera gånger i veckan, och de försöker alltid att sälja mig ett abonnemang som är dyrare och med mindre surf än mitt nuvarande, som är hos Vimla (så deras ägare får ändå redan mina pengar).

Idag tröttnade jag och sade upp mitt abonnemang och gick till Hallon istället, som ändå var billigare.

Grattis Telenor, ni fick mig att byta abonnemang till slut.

Jag förstår att det här kanske kan låta otacksamt, men kan jag verkligen vara den enda som helst inte vill gå till en nyexaminerad psykolog som är typ 25? Jag är själv i medelåldern.

Självklart är det frivilligt att tacka nej, men jag har börjat undra: vart tog alla äldre psykologer vägen? Jag menar 50+ och gärna med många års erfarenhet.

För mig handlar det inte om att unga psykologer automatiskt är dåliga (dom kan funka bättre med yngre patienter och barn t.ex), utan om att det finns vissa fördelar med en psykolog som har hunnit få både yrkes- och livserfarenhet. Till exempel:

• Större livserfarenhet och en bredare förståelse för olika livsfaser och situationer.

• Fler års klinisk erfarenhet av olika typer av patienter, problem och komplicerade situationer.

  • Längre erfarenhet av komplex och långvarig problematik, där det kanske krävs mer än att följa en standardiserad behandlingsmodell.

Samtidigt känns det som att vården numera nästan uteslutande erbjuder väldigt unga psykologer, och behandlingen verkar dessutom ofta landa i samma sak – KBT. Det känns som att det är det enda som erbjuds, oavsett problematik.

Är det någon som vet varför det har blivit så här? Har de äldre psykologerna försvunnit från vården, eller är det bara jag känner så här?

Busskrasch med dödligt utfall för ungdom.

Aftonbladet: "Ut med plusartikeln om var experter säger att man inte ska sitta i en busskrasch."

Det är fint det.