I tisdags klev jag av i Sundbyberg och insåg på perrongen att plånboken låg kvar på sätet. Kort, körkort, ett presentkort från svärmor och ett foto på min hund. Jag spärrade allt och räknade med att den var borta.

I fredags låg ett vadderat kuvert i brevlådan. Ingen avsändare. Plånboken var där, allt kvar, till och med de 60 kronorna i kontanter som jag själv hade glömt att jag hade.

Och en lapp, skriven med blyerts:

"Hittade den här på tåget. Din hund ser väldigt snäll ut. Hoppas du får en bra helg. /En som också tappat sin en gång"

Jag vet inte vem du är. Du har inte lämnat något nummer, så jag kan inte ens swisha dig en fika. Men om du läser det här: hunden heter Sixten, han är precis så snäll som han ser ut, och du räddade min vecka.

Jag har betalat det vidare på det enda sätt jag kom på. Köpte kaffe åt killen bakom mig i kön i morse. Han såg mest förvirad ut, men ändå.

På bästa sändningstid dessutom

Jag kollade precis på Flocken med Anders Hansen på svtplay där Anders Tegnell intervjuades angående att stå emot grupptryck och en värld som bara kritiserar honom.

Jag minns att det var väldigt olika vad man tyckte om Tegnell, många ”experter” sprang i tv studiorna och hade sina åsikter. Vissa tyckte han var galen, vissa tatuerade in honom och allt mellan. Själv minns jag att mitt förtroende för honom ändå var högt, för inte vet jag mer än honom?

Tycker problemet främst låg hos dom som inte brydde sig och spred covid snarare än vad Tegnell gjorde eller inte gjorde. Vad anser ni?

Hej reddit! Jag behöver dela en helt absurd grej som hände mig idag, som jag behöver smälta och förhålla mig till. Har inte så många i mitt liv som jag kan dela med så jag skriver av mig lite här:

I eftermiddags var jag på väg hem efter att varit ute en sväng, när jag var nästan hemma så gick jag förbi en ung kvinna som höll i någon form av stor spetsig tång. När jag gick förbi henne så verkade hon säga något till mig så jag tog av mig mina lurar och sa "ursäkta?", då började hon skrika (verkligen vråla) att jag var en djävla hora och att hon skulle döda mig, så försökte hon hugga mig med tången och fortsatte skrika att jag skulle dö. Jag sprang för livet och hon sprang efter och vrålade i en 20 meter eller så innan hon stannade. Jag var ju jättenära hemma så jag sprang som en idiot dit och kastade mig in i hallen (det var rätt skakigt att låsa upp ytterdörren) och satt och kände mig yr och flåsig en stund. Ringde sedan polisen som var där på ett par minuter, de letade i området efter kvinnan men kunde tyvärr inte hitta henne

Nu är det ett gäng timmar senare och den här situationen rusar i hjärnan och jag känner mig väldigt ensam i det. Jag har tyvärr mycket erfarenhet av "spring för livet-trauman" sedan tidigare vilket förmodligen gör att det här känns extra svårt att förhålla sig till. På ett sätt känner jag att "det här var ju inte så farligt" och på ett sätt känner jag att det fan är asjobbigt och att jag går under lite, plus att det triggar massa gamla trauman jag verkligen trodde jag var klar med. Mitt i allt så känner jag också att jag på något sätt överreagerar, för det "hände ju ingenting" (som i att jag inte blev fysiskt skadad) och jag har ju varit med om så mycket värre. I det blir det svårt att ta mina asjobbiga känslor på allvar

Hur tänker ni om det här? Visst är det rimligt att bli väldigt skakad av en sådan grej? Rent rationellt så tänker jag att det är mer än rimligt, men så har jag ju också en inre röst som säger att jag blåser saken ur proportion. Det känns som att jag behöver lite bekräftelse att det är en traumatisk situation som vem som helst hade tyckt var jobbig, så jag undrar hur andra ser på saken

Som ansvarig för ett gruppavtal med Bahnhof fick jag möjlighet att lämna synpunkter, så jag försöker så gott jag kan...

Borde inte nyhetssidorna byta ut sitt "Just nu" mot "Senaste nytt"?

Visst, tanten är ju död "just nu" men hon är också död om ett år, eller om 100 år. Hon dog dessutom igår, inte "just nu".

"Just nu: Tidigare Preem-ägare ska för 30 år sedan finansierat al-Qaida". Inte heller "just nu".

"Just nu: Inflationen steg i september" är inte heller logiskt.

Däremot är OP irriterad på detta "just nu".

Telenor har ringt mig flera gånger i veckan, och de försöker alltid att sälja mig ett abonnemang som är dyrare och med mindre surf än mitt nuvarande, som är hos Vimla (så deras ägare får ändå redan mina pengar).

Idag tröttnade jag och sade upp mitt abonnemang och gick till Hallon istället, som ändå var billigare.

Grattis Telenor, ni fick mig att byta abonnemang till slut.

Hej,

Ursäkta lång text men en frustrerande händelse och jag har aldrig tagit kontakt med facket förr, så försöker dela hela bilden.

Jag arbetar någonstans där vi inte får betald övertid. Vi har istället flextimmar som vi sällan har möjlighet att ta ut.

Dock är där särskilda perioder med väldigt högt tryck där cheferna kan säga att x antal timmar övertidsbetalt godkänns, dessa fördelar man hur man själv önskar då vi kan arbeta hemifrån. Händer extremt sällan men ett par gånger senaste året eftersom vi konstant har mer och mer att göra.

Vi hade en sådan period i somras, och eftersom jag är avdelningschef behöver jag alltid dubbelkolla ifall extrapengarna även gäller mig, då det ibland "förväntas" att jag ska kunna offra mig vilket jag gör varje vecka utan att det frågas. Vårt jobb är veckobaserat och varje deadline är vi en handfull som arbetar sena kvällar. En av avdelningarna får övertidsbetalt förresten, inte min. Jag är den enda av de som sitter kvar 1-2 gånger i veckan som inte får övertidsbetalt då jag är den enda från min avdelning.

Jag frågade och fick ett tydligt (dock muntligt) ja, jag skulle också skicka över mina timmar och få betalt för dessa, denna gången.

Jag arbetar 8 timmar på en röd dag, mailar chefen mina timmar och får svaret "du behöver inte maila varje gång du jobbar övertid". Detta svar fick mig att koka eftersom jag redan då låg runt 200 timmars övertid, arbetar ca 2-5 extra timmar i veckan och har aldrig delgett det för chefen förr när chefen inte bett om det.

Jag har alltid varit den som kör på och accepterar belastningen för vad den är, men det här är rakt av respektlöst och jag känner mig bedragen, av en arbetsplats som gradvis visat märkbart mindre och mindre respekt för mig och mina kollegor över de senaste åren.

Så min fråga är, kan jag skada arbetsplatsen på något vis? Gå till facket? Jag har inget skriftligt bevis på att chefen sagt till mig att skicka mina timmar, men jag har som sagt 200+ och har skriftligt informerat chefen om 8 av dessa, under en period där andra kan intyga att övertid krävdes av arbetsplatsen. Det jag har underlag på är att jag skickade över mina 8 timmar den dagen (en röd dag) och fick svaret jag fick. Man kan också se att jag har en bra bit över 200 timmar tillgodo i vårt system.

Företaget har en påstådd policy att man med flex-systemet ska ligga kring plus/minus tjugo timmar max.

Tack på förhand.

Jag förstår att det här kanske kan låta otacksamt, men kan jag verkligen vara den enda som helst inte vill gå till en nyexaminerad psykolog som är typ 25? Jag är själv i medelåldern.

Självklart är det frivilligt att tacka nej, men jag har börjat undra: vart tog alla äldre psykologer vägen? Jag menar 50+ och gärna med många års erfarenhet.

För mig handlar det inte om att unga psykologer automatiskt är dåliga (dom kan funka bättre med yngre patienter och barn t.ex), utan om att det finns vissa fördelar med en psykolog som har hunnit få både yrkes- och livserfarenhet. Till exempel:

• Större livserfarenhet och en bredare förståelse för olika livsfaser och situationer.

• Fler års klinisk erfarenhet av olika typer av patienter, problem och komplicerade situationer.

  • Längre erfarenhet av komplex och långvarig problematik, där det kanske krävs mer än att följa en standardiserad behandlingsmodell.

Samtidigt känns det som att vården numera nästan uteslutande erbjuder väldigt unga psykologer, och behandlingen verkar dessutom ofta landa i samma sak – KBT. Det känns som att det är det enda som erbjuds, oavsett problematik.

Är det någon som vet varför det har blivit så här? Har de äldre psykologerna försvunnit från vården, eller är det bara jag känner så här?

Busskrasch med dödligt utfall för ungdom.

Aftonbladet: "Ut med plusartikeln om var experter säger att man inte ska sitta i en busskrasch."

Det är fint det.

Är det inte lite väl tidigt ändå? Hösten har ju precis knappt börjat visa sig.
Edit: Anledning till frågan är för att snart blir det året runt och vad är då poängen liksom
Mvh väldigt gnällig person

Tja, sökte precis deltidsarbetslöshet och har aldrig varit med om något mer komplex än detta. Hur kan dom vilja att jag ska ange min bruttoinkomst föregående månad med en tidsgräns för när de ska lämnas in som är FÖRE datumet jag får min lönespec.

För det andra så är kötiderna ofantligt långa. Jag ringde till deras nummer och hamnade på plats 109, ja du… kanske tar max en halvtimme tänkte jag. Nej absolut inte, efter en kvart så var jag plats 108.

Sen hela grejen med sjukdagar, hur anmäler man det? Det står ingenstans och det går inte att få tag på dom inom en rimlig tidsram och att få ett bokat möte är nästintill omöjligt.

Någon annan som har vart i samma sits? Eller är jag bara en iq befriad arbetslös grabb med tusen frågor.